Upptrappning

Nu råder julkänsla här hemma i huset. Den har liksom infunnit sig stegvis, med start i tisdags då det vankades pepparkaksbak. Mamma gjorde degen, jag gjorde resten. Ackompanjerad av min systers jullista på spotify.

När jag var i Frankrike skrev jag varje vecka ned mellan tjugo och trettio meningar på franska som innehöll minst ett nytt ord vardera, som jag sen lät någon rätta innan jag övade in dem. En av meningarna översätts till Det finns lika många pepparkaksrecept som det finns hushåll i Sverige vilket jag tror stämmer ganska bra? I min familj bakar vi iallafall enligt min mormors kusins hemliga recept som ju såklart är det absolut bästa. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har smakat några godare pepparkakor. Så det så.

Onsdagens julinslag blev filmen Carol som jag såg och fick ha-begär efter Cate Blanchetts femtiotalsfrisyr.
 
Och när jag ändå är hemma har jag tänkt att jag kan vara med och sjunga i Clavinova så i torsdags var jag på övning...

...Och i helgen sjöng vi traditionsenligt på Alsters julmarknad.

Jag avslutade första advents-firandet med att bjuda tre femtedelar av familjen på trerätters. Förrätt: pumpapannacotta med tomatsås. Varmrätt: enriskokt vildris med hemrökt tofu, marinerade wokade grönsaker och pepparrotskräm. Dessert: Vinbakade, julkryddade äpplen. M-mm.

Dessförinnan hade allt julpynt åkt fram. Mamma är inte den som snålar med sånt men jag nöjer mig med stjärna och julblomma i fönstret. Nu saknas bara snön.

Söndagen den trettonde november

Au revoir Mélissa, Anatole, Anna, Nolwenn, Lilia, Mainaig, Chris, Elliot, Aurianne, Marine, Marie-Sarah, le personell de lycée, les surveillants, les chats Juliette et Joconde, Grand-Mère et Grand-Père et tous les autres. Merci de cettes dix semaines!

Jag valde fönsterplats för utsiktens skull men utanför planet är det mest vitt under hela resan. Först på grund av molnen, sen på grund av snön. Bredvid mig sitter, nej kravlar, en kramgo, småländsk ettåring vid namn Viggo. Hans snor hamnar lite överallt och försvinner från min kind samma kväll, men hans värme, hans kärlek och enkla livssyn får en permanent plats i hjärtat. 

  Novembersverige är slaskigt och mörkt när jag landar på Arlanda, mina väskor är tunga, jag har hastigt och plötsligt fått ta farväl av platser och människor jag trodde jag skulle få lära känna i tio månader, jag har gått med gnagande oro, samvetskval och tristess. Men nu är jag glad. Ett tryck har lättat från bröstet.

De senaste intensiva dygnen har tillbringats i Paris med ett knippe fenomenala tjejer som precis som jag har klarat av tio veckor som svenska utbytesstudenter i Frankrike. Dessa fyrtiotvå timmar har varit mycket värdefulla för mig, och jag är ganska säker på att jag talar för oss alla sju. Vi har gått på hipstriga restauranger, guidats runt i Montmartre, åkt metron, letat vintagebutik, fotat, gått på bio och klubb och haft det allmänt göttigt. Men framförallt har vi pratat av oss, diskuterat, samtalat, hjälpt och hämtat kraft. Det känns som att vi har varit vänner sedan länge och jag längtar tills vi ses igen. Tack Sophie och Fanny för allt ni ordnade för oss, för hjälpen med mitt bagage och för era kloka råd. Tack Britta, Pianca, Tilda, Stella, Elsa och Paulina för att ni gjorde den här helgen oförglömlig. Tack fantastiska Mella. Ni är bäst allihopa!

Anledningen till att jag är i Sverige nu har jag varken ork eller lust med att berätta här. Egentligen inte någon annan stans heller. Jag vill bara lägga det jobbiga bakom mig och fokusera på det positiva som jag har fått med mig, alla erfarenheter, alla fina minnen från min tid i Bretagne.
  Hur resten av året kommer att se ut för mig är oklart. Kanske kommer jag till en ny fransk skola och en ny värdfamilj, kanske hittar jag en annan sysselsättning – i Frankrike eller Sverige. Mitt mål är fortfarande att lära mig franska, hur och när återstår att se. Först ska jag se till att umgås med familj och vänner, fylla mina dagar med roliga saker, bli bortskämd. Och fira jul.

Nya dörrar – del 2

Vad passar bättre än lite novelläsning denna novemberhelg? Här kommer del två ur Nya dörrar:

Med undantag för onsdagen håller sig vädret soligt och temperaturen runt 20 grader en hel vecka till. På torsdagen har jag den sista teaterträffen innan sommarlovet. Minnet av förra veckans möte med kepskillen kommer inte tillbaka förrän jag går ut ifrån teaterlokalen igen. Jag drar in den blommiga kvällsluften i lungorna och förbereder mig på att få se honom. Men det enda jag möter på min promenad är en äldre dam med två små långhåriga hundar i koppel. Inte heller i busskuren eller bussen finns något spår av kepskillen.

Efter att ha skrivit läsårets sista prov på fredagen är jag inte särskilt motiverad att jobba nästa dag, men iklädd min mest färgglada klänning och med Vampire weekend’s lekfulla toner i lurarna när jag trampar iväg, känner jag mig lite mer alert. Det står tre bilar och några cyklar på kundparkeringen när jag kommer fram till caféet. Jag konstaterar att jag lär bli sysselsatt den närmsta timmen åtminstone. På den privata parkeringen, där jag brukar ställa min cykel, står förutom Ninas bil en moped jag inte känner igen. Det tar några sekunder innan jag drar mig till minnes att jag skulle få en ny kollega idag. Mopedist, tänker mitt fördomsfulla jag och sätter ett likhetstecken till egenskapen lat. Jag skakar snabbt av mig tanken. Ljudlöst slinker jag in i huset via bakdörren och snyggar till mig inne på toaletten innan jag går in till själva caféet för att påbörja dagens arbetspass. Det doftar kaffe och nybakat, och ur högtalarna strömmar gammal 40-talsjazz.

"Hej Elise!"

Nina möter mig vid entrén på sitt vanliga, glada humör.

"Jag ska presentera dig för Andreas, han är i köket och diskar."

Nina går i väg genom serveringslokalen mot köket med mig i släptåg. Innomhus finns inga gäster men genom ett fönster kan jag se ett tiotal soldyrkare sitta på innergården.

Redan innan han tittar upp hinner jag se en skymt av honom. Jag känner genast igen Andreas.

Andreas är kepskillen.

Helvete. Pinsamheten drabbar mig som akut myggbettsklåda och jag vill vända tillbaka till toaletten, klottra ned ett nödmanus på toalettpapperet. Förbereda mig. Min oväntade känslostorm får färgen att stiga i ansiktet och bestå även när förnuftet i Karlsson-på-taket-gestalt kommer ikapp, petar mig på axeln och säger "Det här är en världslig sak".

Andreas har självklart sett mig. Precis som vid busskuren visar han ingen märkbar reaktion, men känner han inte igen mig nu måste hans bildminne vara värdelöst. Plötsligt slår mig tanken att han kanske visste vem jag var innan jag kom hit. Eller åtminstone anade. Om han tittade i programbladet vid förra veckans föreställning, hade det räckt att Nina sagt mitt namn för att han skulle kunna räkna ut vem hans nya kollega är. Elise är vad jag vet inget vanligt namn i den här staden. Jag klistrar på ett kaxigt leende och min stadigaste röst när Nina, helt ovetande om min tankeverksamhet, presenterar mig för kepskillen som nu blivit knutkillen. Han torkar av sin löddriga hand på förklädet och skakar slött min framräckta. Vi mumlar någon artig trevligt-att-träffas-fras och hoppas att Nina ska ta till orda. Hon sviker oss inte.

"Resten av dagen får du bossa över caféet, Elise, för jag måste på ett möte utanför stan som tar några timmar. Men det fixar ju du, eller hur?"

Jag nickar nervöst. För vad är alternativet?

Nina ger mig nycklar och ett glatt "lycka till" innan hon ger sig av. Lämnar mig ensam med Andreas och alla otåliga gäster. Jag suckar lättat när jag ser att hon redan har ordnat med sallader, smörgåsar och wraps, som vi för färskhetens skull annars gör direkt på bestälning. Lite förståelse har hon i alla fall, Nina. Det enda jag behöver koncentrera mig på är att ta betalt, servera och duka av.

Jag hade inte väntat mig att Andreas skulle sköta diskning och städning så snyggt som han gör. Hans vana rörelser är för mig främmande men välkomna på en person vars utseende ger intrycket av latare bakgrund. Å andra sidan är det inte första gången han förvånar mig. Tyst skäms jag lite för min trångsynthet jag hade hoppats inte existerade, när Andreas efter den värsta lunchruschen ytterligare en gång fyller på besticklådorna med blänkande knivar och gafflar. Han går sedan tillbaka till köket bakom kassan där jag står, lämnar dörren på glänt. Jag känner ett växande behov att säga något till honom, som skulle rycka loss oss båda ur vår tigande självupptagenhet. Som skulle bryta den pinsamma tystnad som ofta uppstår mellan två obekanta personer men som i vårt fall blivit särskilt plågsam till följd av mötet förra torsdagen. Just som jag kommer på något vettigt att säga kommer en man in på caféet. Luften jag dragit in för min outtalade replik låter jag långsamt pysa ut. Mannen ser ut att vara i medelåldern och är klädd i en rutig, kortärmad skjorta som är spänd till bristningsgränsen över den stora magen och instoppad i ett par khakigröna fritidsshorts. Det lilla hår han har på huvudet är gråbrunt liksom de rynkade ögonbrynen över ögonen som misstänksamt granskar menytavlan bakom mig. Bredbent i sina sandaler står mannen, lite för långt bort för att det ska vara läge att fråga "kan jag hjälpa dig med något?" så jag står tålmodigt kvar och försöker se upptagen men gästvänlig ut. Till slut tar han några stela kliv fram.

"Är det det där ni säljer som lunch?"

Han låter lika misstänksam som han ser ut när han gör en gest mot de wraps och sallader som finns kvar.

"Det stämmer bra det", säger jag i en alldeles för trevlig ton. Mannen kisar mot salladerna.

"Har ni inget kött?" frågar han.

"Såklart inte, idiot. Du kan väl läsa?" har jag lust att svara.

"Nej, vi serverar endast veganskt här", är det jag faktiskt säger.

Mannen håller blicken fäst vid salladerna ytterligare ett ögonblick, som för att överväga sitt nästa drag, innan han muttrande backar ut och försvinner.

Andreas måste ha sett hur jag himlade med ögonen, för när jag vänder mig om står han vid ingången till köket med en bunt teskedar i handen och med ett genuint medlidsamt uttryck i ansiktet.

Med ens är det som att isen mellan oss äntligen bryts.

Hans ansiktsuttryck får själva atmosfären i rummet att förändras. Dörren till köket blir Dörren till en ny, outforskad värld. Från att ha varit en ointressant kille med keps och moped, blir Andreas plötsligt en potentiell vän. Någon jag faktiskt kan tänka mig att umgås med, inte bara som arbetskompis.

Jag får en stark impuls att krama om honom, säga "förlåt" och "tack" och skratta befriande, sjunga en gospellåt trots att jag inte är kristen, greppa hans nariga händer och dansa mig yr.

Som vanligt begränsas jag av min självcensur.

"Du, vi tar rast nu va?"

(Bild: Pinterest)