Fingerverk: Vissa dagar vill man aldrig ska ta slut

Det har hänt så mycket – både roliga och tråkiga saker – på sista tiden så jag har liksom inte hunnit blogga förrän nu. En av de roliga sakerna ägde rum i helgen.

Senast vi sågs, i Paris i november, sa vi att vi måste ses snart igen. Så i fredags möttes jag upp av Tilda, Pianca, Britta och Stella på tågstationen i Nantes. Tillsammans tog vi tåget vidare till La Rochelle, en mysig liten kuststad i västra Frankrike där vi hade bokat tre nätter på vandrarhem (två nätter för mig som klantat till det med flyget </3).
Det hinner hända en hel del på fem (!) månader som behöver avhandlas, så vi hade mycket att prata om. Frankrike, utbytesåret och allt vad det innebär, om jobbiga killar, om framtiden och allt däremellan.

Efter att ha hittat till vandrarhemmet (ovan), lastat av oss väskorna i vårt gemensamma rum med våningsängar och köpt och ätit lite plockmiddag, gick vi ut igen och tog emot Elsa som hade tagit ett senare tåg. Resten av kvällen och natten fortsatte vi prata om högt och lågt. Planerade inför morgondagen.

För då skulle vi till Île de Ré!

Men först strosade vi runt lite i La Rochelle. Det var jagvillvarabarbentmendetärlitekallt-väder. Soligt men blåsigt. Vi satte oss på kajkanten när det var ebb och göttade oss en stund innan vi tog bussen till Île de Ré.

Vi hyrde tre tandemcyklar, hittade en karta och trampade iväg på öns vältrafikerade cykelvägarna. Jag hade aldrig suttit på en tandem förut men alltså vilket genialt färdsätt! Man kan ta sig fram precis i lagom tempo för att kunna njuta av omgivningen, och med dubbelt så många ben som trampar än på en vanlig cykel blir ansträngningen typ försumbar. Jag som hade Tilda framför mig behövde inte styra heller.

Efter knappt två timmar stannade vi till för efterlängtad lunch på ett litet plejs som drevs av ett gulligt gammalt par. Svamp- och tomatgaletter först och une crêpe till efterrätt blev det för mig. Sen cyklade vi tillbaka.

Stannade (och sjöng :-)) bland annat här:

Stella gjorde konst i sanden.

Une sirène qui attend la marée haute

När vi skulle ta bussen tillbaka till La Rochelle, upptäckte vi att den sista bussen hade gått. Så det fick bli taxi istället. Dyrare men mysigare.

Väl tillbaka letade vi rätt på en italiensk restaurang. Alla valde samma pizza: Campagnola. Aubergine och körsbärstomater går ju inte att motstå. Och Britta som fyllde år fick höra födelsedagssånger på både franska och svenska. Servitörerna, som först verkade vara törrisar, överraskade med tomtebloss!

Promenaden sen var såhär fin:

Vissa dagar vill man aldrig ska ta slut.

Dagen efter skulle jag åka. Som färdkost på tåget hade snälla Pianca och Tilda gett mig sina pizzarester vilket var en liten tröst iallafall <3 Kall pizza alltså. Vilken lyx.

I Montparnasse i Paris steg jag av. Med hjälp av google maps tog jag mig sen till fots till Porte Maillot, där flygbussen avgick ifrån. Min tidsmarginal tills flyget skulle gå var enorm så jag hade lugnt kunnat kika in på några trevliga vintagebutiker, men jag orkade inte. Det får bli en annan gång.