Den hand du ser på bilderna är i sitt bästa jag. Ju kallare det är ute desto fulare blir den. Jag har nämligen, sedan ungefär 3 år tillbaka, Raynauds fenomen som enligt internetmedicin.se drabbar cirka 20% av kvinnorna och 2% av männen i Sverige. Orsaken till fenomenet är inte fastställt men läkaren jag träffade för en vecka sedan sa att det troligen har hormonella kopplingar eftersom symptomen brukar dyka upp (eller förvärras) i tonåren och upphöra (för kvinnor) i klimakteriet.
Vad är Raynauds fenomen för något då?
Jo det som sker är att blodkärlen i händerna drar ihop sig vid kyla och händerna (främst fingrarna) blir kalla, och vita eller röd-blåa. Stress och arbete med vibrerande handverktyg kan också utlösa att blodkärlen drar ihop sig, men för mig är det kyla. Andra utsatta kroppsdelar som fötter, öron och näsa kan också drabbas, vilket jag hittills har sluppit.
Förutom att händerna ser konstiga ut, så känns de också konstiga. Ska jag cykla till bussen fem kilometer bort när det är minusgrader ute, kvittar det hur många och varma vantar jag har – när jag kommer fram är händerna ändå helt stelfrusna. Och sen när jag är inomhus i värmen efter exponering av kyla, kan jag känna hur det liksom pulserar i händerna, ibland kombinerat med någon sorts värk eller stickningar. Men det jag oftast känner är klåda. Den går inte att klia på som ett myggbett heller eftersom den sitter inuti fingrarna.
Och detta får jag väl stå ut med tills jag blir 50-plusare. Halleluja. Men det finns värre saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar