De närmsta dagarna kännetecknas av avskedskramar och packning, för om knappt en vecka bär det av mot Merdrignac, Bretagne, Frankrike. Via bil, flyg, tåg och bil igen kommer jag färdas till ett ställe där mycket är nytt och kanske främmande för mig. Språket, undervisningen, livsstilen, människorna, maten, kulturen.
Ibland har jag frågat mig själv vad fasen jag ger mig in på, varför utsätta sig för detta när jag trivs så bra hemma i Sverige? Svaret blir jag mer och mer övertygad om, att man ibland behöver kliva utanför sin trivselzon för att utvecklas, upptäcka nya sidor av sig själv och av världen. Få lite perspektiv. Det är förstås lätt att säga nu, innan jag ens har börjat mitt utbytesår. Om en vecka kanske jag ligger hopkurad i mitt nya rum som inte luktar hemma och gråter. Om fem veckor kanske jag oroar mig för att de franska eleverna ska tycka att jag är konstig. Om tre månader kanske, kanske jag njuter i min tillvaro. On verra. Vi får se.
Under hela tiden jag har vetat att jag ska åka har jag mest känt positiva känslor. Det gäller även nu. Jag är superpeppad, förväntansfull och samtidigt väldigt lugn. Nervös, men inte orolig. Allt brukar lösa sig till slut. Och om det inte gör det, är det ju bara tio månader av mitt liv det handlar om. Tio månader och en massa nya erfarenheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar