Translate

lördag 25 mars 2017

Ett spetzigt avslut

Det finns en fantastisk person som heter William Spetz. Som just nu turnerar med sin fantastiska föreställning Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme?
Två av alla lyckliga som fick se och höra honom i Karlstad igår var jag och min fantastiska vän Hilda.


Innan föreställningen bjöd Hilda på restaurang. Det blev Mexikanskt och hett på Zócalo.


Förväntansfulla och mätta gick vi sen till Scalateatern. Tuggandes på starka tuggummin och med moringadoftande handkräm på händerna. 

Klockan sju började det.



Vi blev golvade.


"Han ger oss en berättelse som griper tag från första stund och det hela blir ännu mer autentiskt tillsammans med bilder som är tagna direkt från verkligheten".

Så sant.



Hög igenkänningsfaktor var det inte bara i själva showen; vissa hade även likadana t-shirts (!) vilket ju måste förevigas.


Jag vill spola tillbaka tiden och uppleva allt igen. Och igen.


I morgon bär det av mot södra Frankrike och två månaders WWOOFing. Ett bättre avslut på min hemmaperiod kunde det nog inte bli.

tisdag 21 mars 2017

High five med mig själv

Tio olika gaspedaler har de senaste veckorna utsatts för min högerfot i storlek trettioåtta. En av dem tillhör mammas symaskin, och för tre veckor sen blev min studentbalklänning klar.




Jag erkänner att denna bedrift gav en rejäl självförtroendeboost.

Nu hänger klänningen väl skyddad i garderoben och ska plockas fram igen i juni 2018 för att pryda mig i sällskap av 30-talsmakeup och -frisyr, smycken, skor – och förhoppningsvis fint väder. (Bättre bilder utlovas då).


När jag har trampat på de andra nio gaspedalerna har så mycket mer än ett klädesplagg stått på spel. 

Då har jag nämligen satt rullning på några ton livsfarliga, motordrivna mackapärer med fyra hjul var. 

I en av dem satt jag igår som nybliven godkänd förare.

Vilken jävla lättnad.




onsdag 15 mars 2017

Nejsägarkurs efterlyses

Att ärlighet varar längst är jag övertygad om. Men om det kräver att jag är mindre trevlig än vad som är bekvämt för att lösgöra mig ur en jobbig situation, är jag hellre trevlig för att inte riskera att såra någon.
Det här beteendet har flera gånger gett mig rollen som den snälla kompisen till udda personer som kanske saknar riktiga vänner – inte för att jag vill vara kompis utan för att vara snäll.
Kortsiktigt kanske den här typen av vänlighet ger positiva effekter, för goda gärningar kan ju ge kickar hos personen som utför den.
Men i längden mår ingen av parterna bra av det.
Jag känner mig mig falsk, som att jag lurar den andre att tro att hen är viktig för mig. Jag känner mig trött och otillräcklig när jag hela tiden känner ett ansvar över personens välmående. Jag känner mig begränsad, eftersom jag, så länge personen är närvarande, inte kan umgås okomplicerat med personer jag vill umgås med. Och att känna sig överordnad någon annan är en väldigt märklig och obehaglig känsla.
  Ändå försätter jag mig i denna stressade, oroliga ångestsits på de mest slumpmässiga sätt, bara för att jag vill vara alla till lags. Trots att jag vet att det inte är medlidande av personer som mig som människor med låg självkänsla behöver, utan professionell hjälp av någon som inte är känslomässigt engagerad. Så att de kan bygga upp sig själva på egen hand.
  Jag har nu lovat mig själv att jag i fortsättningen ska klara av att säga nej i tid. Många skulle nog inte se det som en utmaning, men för mig är det det. Jag skulle behöva gå i en nejsägarkurs. Finns det någon sådan?


tisdag 7 mars 2017

Nasse & Lille Skutt

Feministisk kritik riktas ibland mot tecknade barnprogram och -filmer med djur eftersom antalet kvinnliga karaktärer ofta är väldigt litet och de få som finns har mest små roller med få repliker. När jag fick upp ögonen för feminism, kom jag att tänka på Bamse och Nalle Puh som var mycket populärt hos mig när jag var liten. Och jag insåg att barn inte bara påverkas omedvetet av det patriarkala samhället, utan också – åtminstone i mitt fall – reflekterar över det.



Mina favoritkaraktärer i Nalle Puh och Bamse var Nasse och Lille Skutt. Anledningen var att Nasse är rosa, Lille Skutt vit med en röd rosett, och båda är ganska ängsliga och försiktiga av sig – utseenden och drag som vi tidigt lär oss uppfatta som kvinnliga. Länge trodde jag också att de båda var honor och jag minns tydligt besvikelsen jag kände när jag förstod att så inte var fallet. 
 Men i min värld fortsatte Nasse och Lille Skutt att vara tjejer, inte för att "en kille inte kan bära rosa" utan för att jag ville ha någon med samma kön och inte alltför liten roll att kunna relatera till. Synd att jag inte redan då öppnade min mun och frågade det jag undrade; varför är nästan alla en han? 
 Idag vet jag  svaret, och hur än svaret hade låtit för femton år sedan, tror jag att ett barns perspektiv skulle innebära en tankeställare för såväl feminister som bakåtsträvare och allt där emellan.

Bara en liten fundering såhär på internationella kvinnodagen. Mer läsning (och pepp) på temat har bland annat  EmmaSandra och Clara bloggat om. Läs!

söndag 5 mars 2017

En liten receptbomb

På sistone har jag lagat en massa god mat som jag tycker alla borde få recepten till. Var så god.


En fredagskväll bjöd jag min bror Victor på middag: Rotfruktsrårakor med marinerad stekt tofu och auberginerörachokladmousse till efterrätt. Moussen både ser och smakar lyxigt men tar mindre än 5 minuter att mixa ihop!
  

Dagen därpå var jag ensam hemma och unnade mig saffranspolenta med valnötsbollar, grönkålschips och avokado. 


Till Victors födelsedag bakade jag rödbetstårta som blev saftig och vackert röd.




På födelsedagar är maten enligt mig ett viktigt inslag och inför min egna hade jag planerat menyn långt i förväg. Och gott blev det. Hamburgare låter ju ganska simpelt, men hembakat surdegsbrödnötburgaresvampburgare, coleslaw, sojadressing, grönsallad och friterade lökringar skulle jag säga  överträffar snabbmatskedjornas varianter typ tiodubbelt. Bäst gillade jag svampburgarna och lökringarna. Alltså lökringar!!! Dör vad gott. Ingen fritös behövs för att göra dem; en stekpanna med mycket olja duger. Och förstås lök, frityrsmet, någon sorts ströbröd, en bra fläkt och gott om tid. 


Tårtan var en sensation i munnen men inte för ögat. Trots att jag hade tänkt ut den långt innan hade jag missat detaljen att kokospannacottan måste stelna i en egen form innan den läggs ovanpå browniebottnen (som jag gjorde på valnötter istället för hasselnötter). Jag hällde smeten direkt på bottnen... och vi fick äta kokossås. Men nu vet jag bättre tills nästa gång – för en nästa gång blir det garanterat. Kombinationen choklad + kokos + lime + hallon är faktiskt oslagbar. 

Den elfte februari, dagen efter min nittonårsdag, bjöd jag Hilda och Ida på bland annat svamp- och grönkålspajajvar och cashewsmör, men vi hade så mycket att prata om så jag glömde att fota <3
När jag gör paj använder jag alltid olja istället för smör eller margarin, främst för att att jag inte ska må illa (det behövs inte lika mycket fett för att degen ska få rätt konsistens) men det går också snabbare att göra och skalet blir väldigt bladigt och gott, speciellt om man förgrädda det. Tips!

Saffranskokta linser med vitt vin är ännu en maträtt jag lagade (och glömde fota) häromdagen. Mustig och mättande. 

Nu ska jag ut och övningsköra.