Nejsägarkurs efterlyses

Att ärlighet varar längst är jag övertygad om. Men om det kräver att jag är mindre trevlig än vad som är bekvämt för att lösgöra mig ur en jobbig situation, är jag hellre trevlig för att inte riskera att såra någon.
Det här beteendet har flera gånger gett mig rollen som den snälla kompisen till udda personer som kanske saknar riktiga vänner – inte för att jag vill vara kompis utan för att vara snäll.
Kortsiktigt kanske den här typen av vänlighet ger positiva effekter, för goda gärningar kan ju ge kickar hos personen som utför den.
Men i längden mår ingen av parterna bra av det.
Jag känner mig mig falsk, som att jag lurar den andre att tro att hen är viktig för mig. Jag känner mig trött och otillräcklig när jag hela tiden känner ett ansvar över personens välmående. Jag känner mig begränsad, eftersom jag, så länge personen är närvarande, inte kan umgås okomplicerat med personer jag vill umgås med. Och att känna sig överordnad någon annan är en väldigt märklig och obehaglig känsla.
  Ändå försätter jag mig i denna stressade, oroliga ångestsits på de mest slumpmässiga sätt, bara för att jag vill vara alla till lags. Trots att jag vet att det inte är medlidande av personer som mig som människor med låg självkänsla behöver, utan professionell hjälp av någon som inte är känslomässigt engagerad. Så att de kan bygga upp sig själva på egen hand.
  Jag har nu lovat mig själv att jag i fortsättningen ska klara av att säga nej i tid. Många skulle nog inte se det som en utmaning, men för mig är det det. Jag skulle behöva gå i en nejsägarkurs. Finns det någon sådan?