Dagarna med Robin

Det var Henry, den dittills enda WWOOFaren för säsongen, som mötte upp oss på Béziers tågstation. Vi fick direkt ett bra intryck av honom. Han hjälpte oss med väskorna och vi följde med till en bil. Alistair satt i förarsätet och väntade. Efter en lång bilfärd kom vi fram till "a friend" (Robin) där vi skulle övernatta. Anledningen: Vägen till Alistairs place korsades av två vattenströmmar som man inte gärna vill vada över i mörker. Jag och pappa var mest tacksamma över att äntligen få sova.

Saint Geniès de Fontedit

Morgonen därpå åkte Henry och Alistair för att handla och kvar i huset var jag, pappa, Robin och Poppy. Robin bjöd på frukost och tog med oss på en promenad i byn. Och han berättade.
Om Alistairs så kallade farm, om Cindy som hade rest ända från Hong Kong och fått dela tält med A i en vecka, om en dansk tjej som hade kommit dit men A var inte där, om A's båtar och om hur A använde Robin. Cindy, den danska tjejen och jag hade alla tre råkat ut för Alistairs bluff och nu fick jag liksom de hjälp av Robin. Han gav oss sitt mobilnummer och sa att vi fick komma och bo hos honom och Poppy om A's ställe var lika spartanskt som sist. "But you might like it".

En dag och en natt stod vi ut. Fast några timmar var ganska trevliga, när vi efter timmar av diskning kunde sätta oss ned vid elden som Henry hade gjort upp. Vi lyssnade på och pratade musik från Henrys mobil i flygläge medan dagen närmade sitt slut och grodkören stämde upp. A var inte där för tillfället vilket var skönt eftersom hans härskarteknik och babbel var väldigt tröttsamt. Jag förstår inte hur Henry orkar med honom (han har varit där tidigare!?). Jag hade nog kunnat härda ut de två månader som var tänkt, men det är en viss skillnad mellan att härda ut och att faktiskt uppskatta tillvaron.

På tisdagmorgonen gav vi oss av till Robin så fort vi kunde och bodde där resten av veckan. Förutom att han städar för sällan så var det rena lyxboendet. Maten serverad, varsitt rum, varsin dusch. Tisdag-torsdag bodde även två engelska vänner till R där.

Varje morgon gick R upp och lagade frukost till oss, medan han med djup inlevelse berättade något med historisk eller personlig anknytning eller nynnade på någon gammal låt. Det visade sig att pappa och Robin har historia och 60-talsmusik som två stora gemensamma intressen och R avslöjade saker som vände lite upp-och-ned på min världsbild.

Medan vi åt frukost (R åt inget själv) brukade han duscha, putsa skorna och klä sig propert – och det innan han gick ut med Poppy på morgonrundan. Poppy är en korsning mellan Pointer och något mer och vann våra hjärtan omedelbart. Hon är väldigt väluppfostrad, lugn och trevlig och har en positiv energi som smittar av sig. I lördags fick vi även se att hon är en hejare på att springa, för då åkte vi till hennes favoritställe – havet.

Vilken fart!

Innan strandbesöket var vi i Béziers och käkade japanskt (och hämtade Robins jacka som han hade glömt på en annan restaurang). Pappa lärde sig att tänka sig för innan han stoppar hela wasabi-klicken i munnen...

Måndag-onsdag var det barbent-väder på eftermiddagen och på onsdagen strosade jag och pappa runt på Béziers gator, jag i klänning och ismord solkräm spf 50 och han i nya solbrillor och jeans. Vi var i Béziers även på torsdagen för att pic-nica här:

Utsikten var mag-ni-fique. Syns kanske inte på bild, men vi kunde skymta Pyrenéerna i horisonten.

Sen skulle vi hitta presenter till Robin. Det blev en ask praliner, en låda vitt vin och en bok om Winston Churchill. I sökandet råkade vi hamna på stadens två guldgator. Det vill säga gator med antik- och vintageaffärer. Ville köpa typ allt. Nöjde mig med detta:

På fredagen tog R med oss på en liten roadtrip. Första stoppet blev en golfklubb där han släppte av sin skotska vän Derek.

Om inte två av Robins revben var av skulle han ha stannat och golfat han också. Istället åkte vi vidare...

...Till en by där vi åt på en kinesisk bufférestaurang.

Sen till en flod där Poppy hade lite kul.

På vägen tillbaka bjöd omgivningen på många vackra blickfång.

Trots veckans lite skakiga början och trots att det inte blev riktigt som jag hade tänkt, kunde jag och pappa ändå njuta av några riktigt fina dagar i Frankrike. Istället för att WWOOFa fick vi lite semester. Och det har vi att tacka dessa änglar för.

We miss you.