"It's not a fucking farm, it's a piece of shit!"
Orden kommer från Robin, en änkling i 70-årsåldern från York som sjunger i band, gillar vin, kinesisk mat och Winston Churchill. Hemma hos han och hunden Poppy i den sydfranska byn Saint Geniès de Fontedit bodde jag och pappa förra veckan och blev bortskämda. Igår kom vi tillbaka till Sverige.
För stället vi egentligen skulle till för att WWOOFa såg inte ut som vi hade trott.
Det är inte bara jag som hade fördomen att alla inom WWOOF- organisationen är ärliga människor.
Det är inte bara jag som betalade dyra biljetter till en plats dit jag kom och vände.
Det är inte bara jag som antog att ett uthus tänkt att sova i har ett helt tak och hyfsade bekvämligheter. Och om inte en toalett så åtminstone ett dass med toapapper.
Det är inte bara jag som skulle ha läst presentationen av "gården" med lite mer kritiska ögon.
Inte bara jag, ändå fortsätter han – Alistair, Nya Zeeländaren som skulle vara min WWOOF-värd – att undangömma viktiga detaljer. Ljuga rent av. Ingen skulle ju våga sig dit annars.
Från början var det meningen att jag skulle WWOOFa i sydvästra Frankrike hos Hannah, en tysk kvinna med tre katter och grönsaksodling. Men hon blev plötsligt tvungen att operera ryggen och kunde inte ta emot mig denna vår. Samma dag jag fick nyheten, mailade Alistair via WWOOF Frances hemsida och jag såg det som ett gott tecken att någon hörde av sig personligen och ville ha WWOOFare hos sig. Tänk så fel jag hade.
Alistair skriver det finns en "river that runs alongside property, great for bathing" men det är snarare a stream som enligt Robin är torrlagd när den eventuellt skulle ha varit behaglig att bada i.
I Fredags reste Alistair och Henry (en annan WWOOFare) till England och Alistairs olagliga kanalbåt där unga personer jobbar gratis åt honom. (A hade fyra båtar men tre av dem är beslagtagna av polis). Tänkte han sig att jag bara skulle följa med dit eller hade han lämnat mig och pappa ensamma kvar?
Robin har han använt – bland annat till skjuts, lån av bil, övernattning och adress (hans egna ställe saknar adress) – gång på gång utan att ge något tillbaka. Robin har gått med på det för att han är snäll och trodde väl att första gången var enda gången. Men han har aldrig gillat Alistair.
Det som gör mig ledsen är inte att jag blev lurad. Inte heller att min chans att lära mig om ekologisk odling – och franska! – blev förlorad den här gången.
För jag hade pappa med mig.
Jag var inte ensam. Och jag har resten av livet på mig att jorda ner fingrarna och prata med näsan.
Det som gör mig ledsen är faktumet att Alistair har lurat och utnyttjat och fortsätter lura och utnyttja unga människor som har mycket sämre förutsättningar än jag. Som åker ensamma och utlämnade tusentals mil till något de tror är "a farm". Istället hamnar de på en plätt snårig mark hos
en egoistisk, brottslig kiwi som verkar sakna både samvete och empati. "He's full of shit", som Robin sa.
Robin är förresten ett kapitel för sig. Ett klart mycket trevligare sådant. Men mer om det en annan dag. Bisous!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar