Hej 2018

Vips gick två månader och om drygt sex timmar är det nytt år!? Min frånvaro här förklaras med plugg. När en går natur i gymnasiet är ju plugg ganska ofrånkomligt. Under tiden som gått har jag haft flera inläggsidéer men inte haft tid att genomföra dem. De ligger liksom och väntar på att få publiceras.

Först på tur är min julklapp till pappa.

Belöning åt chauffören till vår taxi:

trendig rekvisita för turerna till Maxi

Matvarukassar har vi sedan länge återanvändbara, men fram till julafton konsumerade familjen Andersson/Kraft Icas mindre plastpåsar till frukt och grönsaker vid inköpstillfällena. För någon månad sedan läste jag i en tidning (tror det var Ica buffé!) tips för att minska plastkonsumtionen i hemmet, där tygpåsar till frukt och grönsaker var ett av tipsen. Jag som länge har strävat mot att minska min plastkonsumtion kände mig lite dum. Varför hade jag inte kommit på den idén tidigare?! Så eftersom pappa oftast är den som sköter inhandling av mat, var det plötsligt givet vad min julklapp till honom skulle bli. 

För ynka fyrtiofem spänn köpte jag tyg som jag sedan klippte sju bitar av (tre olika storlekar) och sydde till påsar. Medan jag lyssnade på p1 flätade jag snörning av garn och trädde i varje påse. Klart på några timmar och så himla enkelt! En sjuåring hade kunnat göra't. Jag förstår mig inte på nyårslöften men ett nyårsmål jag tycker alla borde ha är att minska på sin plastanvändning. Varför inte börja med att sy några påsar?

En tjugofemåring

Idag, den trettionde oktober, inleds produktionsveckan som resulterar i Sundsta-Älvkullegymnasiets årliga Spex. För mig innebär det att spela flöjt större delen av dygnet. Premiären är på söndag. Biljetter hittar ni på tickster.com! Följ gärna @sagspexet2017 på instagram för att få teasers med mera.

En annan viktig händelse idag är att en formidabel person fyller år.

Hon till höger.

GRATTIS bästa syster på 25-årsdagen!

Sexan och högstadiet

Jag var tyst för jag trodde
att de kämpade
med egna problem

Trodde
men visste inte säkert
för jag frågade aldrig

Jag var lika feg
som de
som inte frågade mig

Tystnad
gör oss en otjänst
när huvudet dånar
när normer råder
när tilliten sinar
efter upprepade svek

Hoppet
det ynkliga
bodde i orden
det blir bättre
glimmade i förebilders ögon
växte till slut
på outforskad mark

Nu kan jag läka
nu kan jag pusta
nu kan jag leta
efter rätt väg
långsamt
framåt
bort
från den fruktansvärda hängbro
kallad tonårstid

Ge mig en karta

På återseende

Alltså såhär. Det är mycket på gång nu för mig. Dock vet jag inte hur intressant det är att läsa om, så inläggen här på bloggen kommer fortsatt att vara ganska glesa, tills jag får något vettigt att dela med mig av. Men om någon skulle undra vad jag gör om dagarna; här kommer en liten uppdatering:

• Jag är med som flöjtist i SÄG:s spexband
• Fairtrades ambassadörsutbildning (tips!)
• Läser om surdeg som är rubriken på mitt gymnasiearbete
• Ställer ut mina akvareller på Våxnäs bibliotek
• Håller på att läsa Allt som blir kvar av Sandra Beijer
• Från och med torsdag och en vecka framåt har jag huset för mig själv för päronen drar till Kreta
• Vi har frysen full av svamp som min fadder/gudmor/mailkompis Linnéa har plockat. Tusen tack!

• Mitt nya livsmotto: Allt som är lättare än matte finns det inga ursäkter till att inte ge sig på

Glad

Schemat visade sig vara helt okej. Men jag har ändå haft fullt upp. Med att plugga, anpassa mig till allt nytt, träffa nya personer, bli sjuk igen, ha min första tvärflöjtslektion på mer än ett år, öva in en monolog, hitta till Våxnäs bibliotek och sätta upp mina akvareller där (åk gärna och titta!) och ge min syster klädråd. Förra helgen var jag i Stockholm och på Adelsö och träffade dessa:

Sommaren tog lite revansch vilket utnyttjades. 

Caféhäng, brygghäng, strosa, prata. Addera några sjukt gulliga människor och livet är komplett. 

Och idag är det måndag, min nya favoritdag då jag har både sovmorgon och bara roliga lektioner. Svenska och fotografisk bild – vilken lyx. Jag är glad jag. 

Snart...

...börjar skolan. På fredag. Jag kollade på schemat idag och fick en mental kallsup.

För det tar emot lite att gå på lektioner vars ämnen knappt intresserar mig, att ha två timmars skumpig transporttid varje dag, att inte kunna träna på förmiddagarna, att frysa, att stressa igenom lunchrasten, att sitta ner alltför länge, att vara orkeslös varje dag när jag kommer hem, att inte hinna måla, sjunga, skriva, läsa, umgås, laga mat, spela flöjt eller sy så mycket som jag egentligen vill.

Men det finns också saker jag ser fram emot. Att lära känna nya människor, att lära mig saker, att utvecklas, att vara med i spexet, att peppa inför studenten. Att bli smartare. 

Så det får det väl vara värt. Och efter det senaste läsåret vet jag att jag klarar vafan som helst.

För snart ett år sedan förberedde jag mig inför ett utbytesår i Frankrike. Det blev inget utbytesår. Men jag lärde mig att bättre förstå franska och Frankrike, jag träffade många nya människor, jag lärde känna flera av dem, och framför allt lärde jag känna mig själv mycket bättre. Året som snart är slut har varit det mest utmanande, roliga, spännande, läskiga, händelserika, jobbiga, nyttiga, kreativa och reflektiva året i mitt liv hittills. Jag ångrar inte en sekund. 

Vi ses snart NA15C!

Viola, ett påslakan och jag

Härom veckan lämnade jag och pappa in inte mindre än tre symaskiner (mammas gamla, mormors gamla och farmors gamla) på reparation och service. Dagen därpå var de redan klara och redo att användas igen.

Så någon dag senare igen var jag och Viola igång med ett gammalt påslakan som jag inhandlat på loppis i Ransäter för tjugofem riksdaler (Viola är alltså namnet på mormors maskin som jag har fått ärva). Och detta blev resultatet:

Fladderbrallor och fladderklänning. Rymligt och bekvämt. Passar vardag som fest. Mina nya favoritplagg!

Loppisförbud

Ett övermöblerat rum och fem fulla stora kartonger. Nu får det räcka. Jag kan inte gå på fler loppisar för då svämmar det över – inte bara av hattaskar, kockumskålar, blåvitt porslin, gröntonade glasflaskor, sockerlådor och plåtburkar – utan även av dåligt samvete. Att stänga in vackra ting i tidningspapper och kartonger gör ont i själen. Särskilt då jag inte vet hur länge de kommer vara kvar där. (Sen är inte mamma så förtjust i lådor som står och skräpar).

Jag kanske har tur och kan flytta in i ett eget hus på landet redan innan jag fyllt trettio, men sånt kan jag ju inte veta såhär långt i förväg. Och när jag äntligen packar upp alla dessa prylar kanske jag inte är intresserad av dem längre. Nej usch vad sorgligt. Jag måste införa loppisförbud nu.

(Bilden är från google)

Sommarlov? Njäej

Bloggen har visst tagit ledigt några veckor. Det beror på att personen bakom (alltså jag) har sysslat med allt annat än ledighet. Bland annat detta:

Målat.

Bakat, ställt ut mina målningar och haft café hemma på trädäcket.

Repat och uppträtt med ett gäng härliga personer i tre veckor.

Jobbat på café

Och blivit sjuk :-(

Inspiration

Jag gillar ju att måla och rita, och för att hitta inspiration är Instagram och Pinterest bra källor. Bilderna nedan är från min anslagstavla Konst.

Årets bästa högtid

Fysisk smärta får mig inte att gråta. Jag gråter när jag skrattar eller blir rörd. Och rörd blir jag ganska lätt. Sätt mig framför en sorglig film – den kan vara klyschig och tråkig – och ögonen tåras. Ta med mig på en konsert med vacker körsång och kinden blir blöt.

Låt mig se nybakade studenter springa ut och jag kan inte låta bli att fälla en tår.

Tänk vilken lyx jag har som kan fira mina jämnåriga vänner! Det hade jag inte hunnit med om jag själv hade tagit studenten samtidigt. Kram på er <3