För fastän jag alltid har varit en ambitiös och kunskapstörstig elev, är det ärligt talat jädrigt skönt att ha några månaders uppehåll från plugget, prestationskraven och det snäva schemat. Vardagstempot har gått ner från stressigt till lagom. Det finns tid att tänka på annat än om jag ska prioritera matten eller fysiken, vad jag ska ha på mig, om datorn är laddad, om jag har pluggat tillräckligt inför kemiprovet, vilken lampa som passar till cykeln, när jag ska träna, om min biologilärare fick det där mailet, om jag behöver ha med mellanmål, och så vidare. Sorgligt att inse kanske, men jag mår faktiskt bättre nu än vad jag har gjort på länge. Jag kan vara mer spontan, jag kan lära känna mig själv bättre, jag kan fundera mer på framtiden, och jag kan umgås mer med familjen. När jag börjar trean till hösten kommer jag vara fit for fight.
Man kan väl inte komma ifrån att skolan tar upp mycket tid och energi, men för mig hade det varit lite lättare om:
- Det tog mig max totalt en halvtimme att ta mig till och från skolan
- Skoldagen började kl 11 och slutade kl 17
- Lunchrasten var mellan 12 och 13 och utan kö, lugnt tempo, låg volym och maten helvegetarisk
- Känslan efter varje lektion var "aha", "wow" eller "jag är bäst"
- Lektionstiden utnyttjades fullt ut av alla elever och lärare (inkl. raster, hänsyn, trivsel och arbetsro)
- Lektionssalarna hade bra luft, höga bord och saknade stolar
- Mer undervisning var utomhus
Så tycker jag. Gissar att det skulle krävas en hel del pengar för att förverkliga min drömskola. Men har jag stått ut i tolv år klarar jag väl ett till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar