Translate

lördag 22 april 2017

Framtida hem

Ibland är det skönt att göra något som inte kräver någon stor ansträngning. Pinna till exempel. Alltså vara inne på Pinterest.
Där bryr jag mig inte om antal följare eller likes, det handlar bara om ögongodis och inspiration, inspiration, inspiration. Jag kan bli fast i timmar.
Här kommer ett pyttigt urval från en av mina största (och dåligt sorterade) anslagstavlor, Framtida hem. Hoppas du blir lika inspirerad som jag!














Mina tre andra största anslagstavlor heter vintage: kläder, frisyrer m.m, estetik, och ät- och drickbart.


onsdag 12 april 2017

En bok

För några veckor sedan läste jag ut en bok.


De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg är en reportagebok som skildrar kvinnoöden i Afghanistan. Att läsa den var en aha-upplevelse. För det vi i västvärlden får lära oss är oftast centrerat kring just västvärlden, vilket är både konstigt och dumt. Speciellt i tider när många människor har flytt och flyr till oss från krigsdrabbade och icke-demokratiska områden. 

De flesta av oss får veta att Afghanistan är det farligaste landet att leva i som kvinna, men det var inte förrän jag läste De förklädda flickorna i Kabul som jag egentligen fick förståelse kring varför läget är som det är. Och förståelse behöver vi mer av i detta virrvarr av kulturkrockar.  

Så jag vill uppmana alla till att läsa eller lyssna på denna gripande, intressanta, sorgliga, provocerande, upprörande – med också hoppfulla – bok och bli en aning klokare på världen. Eller som författaren gjorde: åka ner till landet självt och observera med egna ögon. 

fredag 7 april 2017

Dagarna med Robin

Det var Henry, den dittills enda WWOOFaren för säsongen, som mötte upp oss på Béziers tågstation. Vi fick direkt ett bra intryck av honom. Han hjälpte oss med väskorna och vi följde med till en bil. Alistair satt i förarsätet och väntade. Efter en lång bilfärd kom vi fram till "a friend" (Robin) där vi skulle övernatta. Anledningen: Vägen till Alistairs place korsades av två vattenströmmar som man inte gärna vill vada över i mörker. Jag och pappa var mest tacksamma över att äntligen få sova.



Saint Geniès de Fontedit



Morgonen därpå åkte Henry och Alistair för att handla och kvar i huset var jag, pappa, Robin och Poppy. Robin bjöd på frukost och tog med oss på en promenad i byn. Och han berättade.
Om Alistairs så kallade farm, om Cindy som hade rest ända från Hong Kong och fått dela tält med A i en vecka, om en dansk tjej som hade kommit dit men A var inte där, om A's båtar och om hur A använde Robin. Cindy, den danska tjejen och jag hade alla tre råkat ut för Alistairs bluff och nu fick jag liksom de hjälp av Robin. Han gav oss sitt mobilnummer och sa att vi fick komma och bo hos honom och Poppy om A's ställe var lika spartanskt som sist. "But you might like it".


En dag och en natt stod vi ut. Fast några timmar var ganska trevliga, när vi efter timmar av diskning kunde sätta oss ned vid elden som Henry hade gjort upp. Vi lyssnade på och pratade musik från Henrys mobil i flygläge medan dagen närmade sitt slut och grodkören stämde upp. A var inte där för tillfället vilket var skönt eftersom hans härskarteknik och babbel var väldigt tröttsamt. Jag förstår inte hur Henry orkar med honom (han har varit där tidigare!?). Jag hade nog kunnat härda ut de två månader som var tänkt, men det är en viss skillnad mellan att härda ut och att faktiskt uppskatta tillvaron.

På tisdagmorgonen gav vi oss av till Robin så fort vi kunde och bodde där resten av veckan. Förutom att han städar för sällan så var det rena lyxboendet. Maten serverad, varsitt rum, varsin dusch. Tisdag-torsdag bodde även två engelska vänner till R där.

Varje morgon gick R upp och lagade frukost till oss, medan han med djup inlevelse berättade något med historisk eller personlig anknytning eller nynnade på någon gammal låt. Det visade sig att pappa och Robin har historia och 60-talsmusik som två stora gemensamma intressen och R avslöjade saker som vände lite upp-och-ned på min världsbild.


Medan vi åt frukost (R åt inget själv) brukade han duscha, putsa skorna och klä sig propert – och det innan han gick ut med Poppy på morgonrundan. Poppy är en korsning mellan Pointer och något mer och vann våra hjärtan omedelbart. Hon är väldigt väluppfostrad, lugn och trevlig och har en positiv energi som smittar av sig. I lördags fick vi även se att hon är en hejare på att springa, för då åkte vi till hennes favoritställe – havet.






Vilken fart!

Innan strandbesöket var vi i Béziers och käkade japanskt (och hämtade Robins jacka som han hade glömt på en annan restaurang). Pappa lärde sig att tänka sig för innan han stoppar hela wasabi-klicken i munnen...

Måndag-onsdag var det barbent-väder på eftermiddagen och på onsdagen strosade jag och pappa runt på Béziers gator, jag i klänning och ismord solkräm spf 50 och han i nya solbrillor och jeans. Vi var i Béziers även på torsdagen för att pic-nica här:





Utsikten var mag-ni-fique. Syns kanske inte på bild, men vi kunde skymta Pyrenéerna i horisonten.


Sen skulle vi hitta presenter till Robin. Det blev en ask praliner, en låda vitt vin och en bok om Winston Churchill. I sökandet råkade vi hamna på stadens två guldgator. Det vill säga gator med antik- och vintageaffärer. Ville köpa typ allt. Nöjde mig med detta:




På fredagen tog R med oss på en liten roadtrip. Första stoppet blev en golfklubb där han släppte av sin skotska vän Derek.



Om inte två av Robins revben var av skulle han ha stannat och golfat han också. Istället åkte vi vidare...



...Till en by där vi åt på en kinesisk bufférestaurang.


Sen till en flod där Poppy hade lite kul.





På vägen tillbaka bjöd omgivningen på många vackra blickfång.



Trots veckans lite skakiga början och trots att det inte blev riktigt som jag hade tänkt, kunde jag och pappa ändå njuta av några riktigt fina dagar i Frankrike. Istället för att WWOOFa fick vi lite semester. Och det har vi att tacka dessa änglar för.


We miss you.




tisdag 4 april 2017

Dit jag kom och vände

WWOOF = World Wide Opportunities on Organic Farming eller Willing Workers on Organic Farms

"It's not a fucking farm, it's a piece of shit!"

Orden kommer från Robin, en änkling i 70-årsåldern från York som sjunger i band, gillar vin, kinesisk mat och Winston Churchill. Hemma hos han och hunden Poppy i den sydfranska byn Saint Geniès de Fontedit bodde jag och pappa förra veckan och blev bortskämda. Igår kom vi tillbaka till Sverige.



För stället vi egentligen skulle till för att WWOOFa såg inte ut som vi hade trott.







Det är inte bara jag som var naiv.
Det är inte bara jag som hade fördomen att alla inom WWOOF- organisationen är ärliga människor.
Det är inte bara jag som betalade dyra biljetter till en plats dit jag kom och vände.
Det är inte bara jag som antog att ett uthus tänkt att sova i har ett helt tak och hyfsade bekvämligheter. Och om inte en toalett så åtminstone ett dass med toapapper.
Det är inte bara jag som skulle ha läst presentationen av "gården" med lite mer kritiska ögon.
Inte bara jag, ändå fortsätter han – Alistair, Nya Zeeländaren som skulle vara min WWOOF-värd – att undangömma viktiga detaljer. Ljuga rent av. Ingen skulle ju våga sig dit annars.

Från början var det meningen att jag skulle WWOOFa i sydvästra Frankrike hos Hannah, en tysk kvinna med tre katter och grönsaksodling. Men hon blev plötsligt tvungen att operera ryggen och kunde inte ta emot mig denna vår. Samma dag jag fick nyheten, mailade Alistair via WWOOF Frances hemsida och jag såg det som ett gott tecken att någon hörde av sig personligen och ville ha WWOOFare hos sig. Tänk så fel jag hade.

Alistair skriver det finns en "river that runs alongside property, great for bathing" men det är snarare a stream som enligt Robin är torrlagd när den eventuellt skulle ha varit behaglig att bada i.
I Fredags reste Alistair och Henry (en annan WWOOFare) till England och Alistairs olagliga kanalbåt där unga personer jobbar gratis åt honom. (A hade fyra båtar men tre av dem är beslagtagna av polis). Tänkte han sig att jag bara skulle följa med dit eller hade han lämnat mig och pappa ensamma kvar?
Robin har han använt – bland annat till skjuts, lån av bil, övernattning och adress (hans egna ställe saknar adress) – gång på gång utan att ge något tillbaka. Robin har gått med på det för att han är snäll och trodde väl att första gången var enda gången. Men han har aldrig gillat Alistair.

Det som gör mig ledsen är inte att jag blev lurad. Inte heller att min chans att lära mig om ekologisk odling – och franska! – blev förlorad den här gången.
För jag hade pappa med mig.
Jag var inte ensam. Och jag har resten av livet på mig att jorda ner fingrarna och prata med näsan.
Det som gör mig ledsen är faktumet att Alistair har lurat och utnyttjat och fortsätter lura och utnyttja unga människor som har mycket sämre förutsättningar än jag. Som åker ensamma och utlämnade tusentals mil till något de tror är "a farm". Istället hamnar de på en plätt snårig mark hos
en egoistisk, brottslig kiwi som verkar sakna både samvete och empati. "He's full of shit", som Robin sa.

Robin är förresten ett kapitel för sig. Ett klart mycket trevligare sådant. Men mer om det en annan dag. Bisous!