Den där osynliga dräkten av målmedvetenhet och vad många kanske skulle kalla svenskhet följer med automatiskt när jag drar på mig regnkappan och skorna och lämnar den trygga teatersalen. Det är den och bådas brådska som gör att vi inte upptäcker varandra förrän ett par steg innan vi svänger in på samma gata ifrån varsitt håll. Han tar av lite tidigare än mig och jag hamnar några meter bakom.
Jag hade inte väntat mig att han skulle hålla mitt snabba gångtempo. Vanligtvis går jag om alla fotgängare som kommer i min väg, men nu behåller båda exakt samma hastighet – avståndet mellan oss är konstant.
Jag borde kanske tycka att situationen börjar bli jobbig när vi passerat alla sidogator utan att han har svängt av och vi har en flera hundra meter lång raksträcka framför oss. Men efter att ha umgåtts med teaterapor i timmar är jag liksom lite avtrubbad. Jag känner inte att jag har hamnat i ett pinsamt läge, jag är snarare road. Nyfiken. Hur länge kommer vi fortsätta leka Följa John?
Eftersom killen har ryggen mot mig får jag tillfälle att studera honom. Han ser ut att vara i högstadie- eller gymnasieåldern, upp till ett par år yngre men mer än en decimeter längre än jag. Den lite slängiga gångstilen och smala figuren skvallrar om att han som så många andra tonårskillar har vuxit mycket på kort tid. Motoriken har inte riktigt hängt med och jag nästan väntar på att han ska trassla ihop benen och falla. Klädseln och frisyren ger mig intrycket att han upplever stunden som mer jobbig än jag. Mellanblond hockeyfrilla, keps, adidasbyxor, vita låga converse. En sådan där ful dunjacka som folk i alla åldrar envisas med att bära. Jag ger honom etiketten "tråkig, osäker kille som är som de flesta andra och vill passa in".
Så när han börjar springa förmodar jag att han gör det för att lösgöra sig ur en obekväm situation och inte av någon sorts oro över att vara förföljd. Man är inte rädd för en tjej.
Snart försvinner killen med keps ur mitt synfält och jag tänker att detta var första och sista gången jag såg honom. Mina ben fortsätter knata på, mobilen är bak i ryggsäcken och jag vill inte förlora tid genom att ta ur den för att kolla klockan. Missar jag bussen måste jag vänta en timme på nästa. Vägen tar mig härnäst tvärsöver en stor gräsmatta, därefter över en gata, in mellan höghusen och sedan är jag i princip framme. Vid det laget är jag ordentligt svettig och den kalla fartvinden gör ont mot öronen. Vore det inte för de blommande körsbärsträden invid vägen kunde man tro att det är mars och inte maj.
Med ett femtiotal meter kvar till busskuren ser jag att någon redan är där. Jag går närmare och upptäcker med någon slags blandad känsla av ironi och likgiltighet att denne någon är kepskillen. Han visar ingen märkbar reaktion när jag dyker upp men han kan inte stå still utan går fram och tillbaka. Om han är nervös, otålig eller bara kissnödig kan jag dock inte avgöra, och jag tar upp telefonen som för att signalera att jag struntar i honom. Men jag kan inte låta bli att undra om han ska med samma buss som jag och om det är anledningen till hans raska promenad tidigare. För klockan talar om att jag teoretiskt har missat bussen med en minut. Om verkligheten för ovanlighetens skull stämmer överens med tabellen, betyder det kanske att kepskillen och jag har en timmes lång väntan framför oss tillsammans. De sextio minuterna lär i så fall bli lika fåordiga som de senaste femton.
Det eventuella scenariot inträffar emellertid aldrig, för tre minuter efter utsatt tid anländer bussen. När jag kliver ombord är jag extra noga med att le artigt mot den manlige busschauffören vars hudfärg är mörkare än min. Kepskillen ska som jag misstänkte med samma buss. Han har inte gymnasiebusskort som jag utan måste uppge ålder och destination och vänta på kvitto. Rösten låter ungefär som jag föreställt mig; lågmäld och aningen mumlande. Han ska av innan mig vilket av någon anledning gör mig lite lättad.
På den knappa halvtimmen det tar att åka hem hinner jag släppa alla tankar som cirkulerar i huvudet utom de om mat. Efter en fullspäckad dag med skola och teatergenrep finns inte så mycket energi eller hövlighet kvar i mig vid åttatiden på kvällen. Min oro över att finna köksbordet eller kylskåpet tomt saktar ned rörelsen som krävs för att öppna ytterdörren. Tack vare min långsamma handling noterar jag att dörren är ny. Fri från repor och det fyrkantiga fönstret har ersatts av ett runt. Handtaget är rejälare än det förra, ljudet mer dämpat. I vanliga fall skulle jag inte lägga märke till sådana detaljer på ett hus jag ser varje dag. Ängsligt undrar jag om dörrens hitkomst betyder att middagen prioriterats sist.
Men väl inne möts jag av en doft som jag önsketänkande tror är buljong, sedan av mammas pigga stämma som bekräftar min förhoppning.
"Han har gjort någon blaskig soppa", upplyser hon mig med det menande leendet. Att pappa inte brukar vara i köket är ingen nyhet. Just idag gör det mig inget alls. Idag smakar även blaskiga soppor gott. Mina föräldrar har lämnat kvar en portion till mig som jag hungrigt slevar i mig, mitt i kaoset av dammsugning och sopsortering.
"Det är reklam om er föreställning i tidningen", säger mamma när hon går igenom köket med en kartong pantflaskor. "Du har inte sagt att det är imorgon". Hon låter anklagande.
"Eller så har du inte lyssnat", svarar jag lugnt eftersom jag minns tydligt när jag talade om det för henne. "Men det finns biljetter kvar om ni absolut måste se", tilläger jag innan mamma hinner försvara sig. Hon verkar nöja sig med mitt svar, för efter en skuldmedveten nick lämnar hon mig ifred och återgår till sorteringen.
Föreställningen baseras på Michelle Magorians bok Hemlängtan, om tolvåriga Rusty som 1945 återvänder till England efter att ha levt fem år evakuerad i USA. Under de åren har USA blivit hennes hem och i det krigsdrabbade England med ransoneringar och för henne nya krav och levnadssätt, längtar hon tillbaka. I min teaterskolas tolkning av berättelsen spelas Rusty av min kompis Louise, som jag har lärt känna genom teatern. Hon är 17 och bara ett år yngre än jag men passar perfekt till rollen eftersom Rusty är ovanligt lång för sin ålder och Louise har ett ganska barnsligt utseende. Dessutom är hon oerhört talangfull. Medan vi andra behöver många timmars övning för att sätta oss in i en rollfigur, tycks Louise kunna hitta rätt direkt. En av teaterlärarna, Katarina, sa en gång när Louise inte hörde att "hon är född till skådespelerska" och ingen av oss andra misstyckte eftersom vi visste att hon hade rätt. Louise är troligen den mest ödmjuka människa man kan träffa, så att känna avund mot henne är helt uteslutet.
Miss Paxton kallas karaktären jag ska gestalta. Hon är föreståndarinna för elevhemmet där Rusty hamnar i England. Sträng och byråkratisk, har inte så många repliker. För mig som har mycket att göra i skolan passar det bra. Under terminen som vi har arbetet med pjäsen har jag kunnat delta helhjärtat utan att det har känts övermäktigt. Vi är ett trettiotal skådespelare som medverkar, men i hela produktionen är det förstås många fler inblandade, allt ifrån ljudtekniker till kockar. Vårt resultat är en rätt så påkostad historia. Uppsättningen hålls på stans näst största scen med många åskådarplatser som jag tvivlar på kommer fyllas med tanke på min mammas sena reklamupptäckt. Stipendierna vi tilldelades i julas kommer antagligen väl till pass.
Dagen för uppvisningen går jag i skolan som vanligt. Efter sista lektionen stannar jag och pluggar biologi ett par timmar, innan jag beger mig till mina teatervänner, till svettiga loger, till upprymdheten som alltid infinner sig när det är föreställningsdags. Inför publikinsläppet kvart i sju har vi hunnit få på oss alla kläder, frisyrer och smink och intagit våra startpositioner vilket för mig innebär väntan i logen. På en liten TV-skärm kan jag se direktsänt vad som sker på scenen, så när det är min tur upp är jag redo. Jag tar mig igenom mina repliker och ageranden utan felsteg och när Louise uttalar fraserna som avslutar hela pjäsen (“Jag heter Rusty. Vad heter du?”) har jag en bra känsla i magen. Av applåderna att döma har vi gjort ett bra jobb. När lamporna ute hos den oväntat stora publiken tänds, spanar jag ut för att se om mina föräldrar lyckats ta sig hit. Jag hittar dem med samma fåniga leenden som hos majoriteten av övriga besökare, långt bak på min högerkant. Där hittar jag också, till min stora förvåning, kepskillen, med likadan keps som igår, och inte fullt så leende som sina grannar. Och slumpen, eller vad vissa kanske skulle kalla ödet, kan för tredje gången skratta åt min tro om att jag inte skulle se honom igen då han sprang ifrån vår märkliga promenad. Först samma busskur, sedan samma buss – och nu samma lokal. Vad blir nästa grej? Jag hade inte väntat mig att någon som han ens skulle tänka tanken att se en teaterpjäs. Så när kvinnan i 40-årsåldern bredvid honom reser sig, drar jag slutsatsen att hon är kepskillens mamma som tvingat med honom hit. Säkert är de släkt med någon i ensemblen. Kanske ska de träffas på någon restaurang efteråt, hålla en konversation som inte kepskillen deltar i för han sitter försjunken i sin digitala värld och tjurar över att han inte är på festen som hans kompisar förevigar med fyllefoton. Och på frågan vad han tyckte om föreställningen kommer han svara bra och inget mer, för han besväras av skådespeleri som är mer närgången än TV samtidigt som han i hemlighet beundrar personer som vågar stå på en scen.
Kvinnan och kepskillen ansluter sig båda till klumpen människor som makar sig genom utgångarna till den nyss så öde entréhallen. Mina föräldrar följer samma exempel och jag avbryter mina spekulationer och skyndar mig back stage för att byta om då jag inser att jag vill ha skjuts hem. På väg ut möter jag Louise med ett gäng rosor i famnen. Vi kramar om och berömmer varandra, varpå hon frågar om jag inte ska stanna på efterfesten?
"Nej, jag jobbar imorgon", svarar jag och ångrar att jag bokat ännu ett helgpass. Även Louise ser besviken ut.
"Se då till att arbeta mycket bra så att pengarna du tjänar gör det värt att missa denna angelägna tillställning". Hon härmar karaktären jag nyss har spelat men menar vad hon säger.
"Ja, miss Paxton".
Fortsättning följer.
(Bild: Pinterest)
